Lugn och lycklig emot himlen höjer
blomman sig på daggbestrålad stig,
frid och klarhet blyga källan röjer,
jord och himmel speglande i sig.
Ljuft i natten le de milda, rena
stjärnor, intet mörker på dem rår.
Lifvets krona, människan, allena
gjuter sorgsen här sin bittra tår.




Blef dock ej åt henne rikligt gifvet
alt hvad skönt och ljuft naturen ter?
Och det högsta i det rika lifvet
blott för hennes blick förklaradt ler.
Skönare än någon blomma strålar
hennes kind i vårens friska dag,
skönare än himlen källan målar,
ler den ur de känslofulla drag.




Kärleken på lätta änglavingar
tager henne med på himmelsfärd,
lyrans ton för tjusta sinnen klingar,
äran talar om en eftervärld.
Vänskapen förljufvar lefnadsåren,
hoppets stjärna, aldrig går hon ned.
Psyche! Hvarför dock igenom tåren
på ditt ödes runa mörk du ser?




Hvarför suckar du så full av trånad
hän till fjärran obekanta land,
skådar längtande mot rymdens blånad,
såsom svanen på sin frusna strand?
Jo, en röst uti ditt inre talar
om en evig vår, som väntar dig.
Och från jordens kända blomsterdalar
söka bön och tro dess gömda stig.




Därför gläds och sjung, du sorgsna hjärta,
jubla, att så härlig blef din lott,
fastän genom djup, oändlig smärta
du din lefnads mål upphinner blott.
Dalen af förgängligt stoft må vira
lugn och glad sin korta blomsterkrans,
genom brutna åskmoln tornets spira
strålar ensam stolt i ljusets glans!



J.J. Wecksell






Webdesign © ibeoDesign and Art by unknown artist
Music by Dido - Life For Rent